Böcker som skapat debatt
Astrid Lindgren och hennes författarskap intresserar många och är fortfarande i viss mån ett återkommande tema bland barnboksexperter, litteraturforskare, kulturvetare och vanliga bloggare. Är Pippi egentligen bra för barn?
1950 skrev Astrid Lindgren boken Kajsa Kavat, en novellsamling där ett par av historierna innehöll sjukdom och dödsfall i berättelserna om Lame-Kal respektive Märit. Astrid tyckte då så här om barnen: ”Jag tror inte man bör undanhålla dem sånt, som de i alla fall då och då möter i levande livet. Förresten vill ungarna gärna bli rörda, gråta över det de läser. Det går snart över. Värre är det med hemska scener i olika filmer. Det står kvar förvånansvärt länge. De skrämmer småttingarna.”
”För övrigt har jag den uppfattningen att barnen själva på något sätt censurerar böckerna de läser. De ser med inre ögon de olika scenerna just så, som de orkar med att uppfatta dem. Det tragiska blir aldrig alltför tragiskt, det hemska aldrig alltför hemskt.”
Pippi Långstrump
När boken om Pippi Långstrump skrevs pågick en debatt i Sverige om ungdomens förvildning, en debatt som pågått länge och som man kan utgå från att Astrid var väl medveten om. Hon hade redan 1939 skrivit en insändare i DN med titeln ”ungdomens revolt”. Att Astrid skrev boken om Pippi var inte tänkt som debattinlägg, även om Astrid var väl medveten om bokens uppstudsighet. För många barn var Pippi befriande och förlösande och en härlig kontrast till de ganska auktoritära uppfostringstankar som då var gällande. När boken kom ut 1945 fick den ett mycket positivt mottagande, men efter något år var det en professor i psykologi och pedagogik, John Landquist, som tyckte att Pippi Långstrump var smaklös, att hon betedde sig sinnessjukt och han var rädd att andra barn skulle inspireras och härmas och hälla socker på golvet. Då lät andra tvivlare också höra av sig och debatten om Pippi blossade upp. I tidningen Husmoderns debattserie om barnuppfostran fick Pippi sig en känga av Eva Sällberg, sekreterare i utrikesdepartementets pressrum. Sällberg var motståndare till ”fri uppfostran” och Pippi hade ju inte ens fått en fri uppfostran, utan var helt i avsaknad av uppfostran. Det var då Astrid la sig i debatten och försvarade alla barn som bara, i trygghet, vill undersöka världen. Astrid skrev att man borde visa barnen samma hänsyn som man gör vuxna och myntade sedan uttrycket som har kommit att citeras otaliga gånger: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv”.
1995 startade debatten igen då kristdemokraten Carin Stenström gav Pippi-kulten skulden för ungdomars brist på mognad, att självfixering och självupptagenhet förhärligades och att denna Pippi-dyrkan ställde normalt beteende på ända. 2004 diskuterades om Pippi var rasist eftersom hon använde ordet neger. I Kina skapade 2008 Pippis sätt att behandla poliserna debatt. Och debatt och diskussion om Pippi fortsätter att ibland blossa upp på olika bloggsidor.
Bröderna Lejonhjärta
I samband med boken och sedan filmen om Bröderna Lejonhjärta debatterades ifall Skorpans kliv över stupet som skulle leda till Nangilima, med Jonatan på ryggen, var ett sätt att förhärliga självmord och att en människas liv inte var värt något om man var lam eller på annat sätt handikappad.
Bakom järnridån, i Tjeckoslovakien, var Bröderna Lejonhjärta kontroversiell av andra skäl. Boken fick inte ges ut förrän 1992, efter Sammetsrevolutionen när en icke-kommunistisk regim tog över. Men redan 1981 hade boken smugglats in, översatts och spritts i så kallad samizdatutgåva. På lövtunna maskinskrivna pappersark bands böcker för hand och spreds som underjordisk litteratur. Ett sådant handgjort exemplar finns på Kungliga Biblioteket i Stockholm.
