Mod och civilkurage
Men då sa Jonatan, att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt.
”Varför då”, undrade jag.
”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, sa Jonatan.
Ur Bröderna Lejonhjärta (1973)
—-
Astrid Lindgren blev inte bara en av Sveriges främsta författare. Hon kom också att bli en av de mest betydelsefulla opinionsbildarna i landet.
Genom hela livet reagerade hon konsekvent mot orättvisor och förtryck. Hennes engagemang för barns rättigheter grundlades tidigt. Partipolitiskt blev hon redan på 1930-talet övertygad om att hon hörde hemma hos socialdemokraterna.
Tidigt i USA
Under andra världskriget tog hon privat tydlig ställning mot nazismen och Adolf Hitler. Några år efter kriget reser hon till USA och i boken Kati i Amerika (1950) skildrar hon med hetta och patos rasåtskillnadspolitiken i USA. Hon tar i romanens form entydigt parti för de svarta och låter Kati mumla “små heta förbannelser över min egen ras” efter ett besök i de färgades slumkvarter.
Astrid Lindgren och Expressen
Astrid Lindgren blev under 1970-talet nära vän med författaren Margareta Strömstedt, vars make Bo Strömstedt var kulturchef på kvällstidningen Expressen. Under flera år försökte han värva Astrid Lindgren som skribent på kultursidan, men utan resultat.
Inte förrän i mars 1976, då Astrid plötsligt ringde upp Bo och sa: “Här talar Astrid Lindgren, före detta socialdemokrat!”
Hon meddelade att hon skrivit en debattartikel i sagans form om skattepolitiken. Artikeln publicerades över ett helt uppslag samma dag som riksdagens ekonomiska debatt ägde rum. Rubriken löd “Pomperipossa i Monismanien”.
I artikeln riktade Astrid Lindgren ett svidande angrepp mot den socialdemokratiska regeringen och dess skattepolitik, samt i den fortsatta debatten även mot den maktfullkomlighet som många upplevde att regeringspartiet hade.
“Astrid Lindgren blev road av polemiken. När hon märkte vilken mottaglighet det fanns så blev hon sporrad och insåg att hon kunde göra stor nytta även genom att skriva debattartiklar”, berättar Bo Strömstedt, som var chefredaktör för Expressen 1977-1991.
“Hon backade aldrig i Pomperipossa-fejden och var väldigt belåten med det som hände. Att träta med en sådan ikon som finansminister Sträng tyckte hon var mycket roligt”, berättar Bo Strömstedt.
Från talarstolen i riksdagen meddelade Gunnar Sträng att Astrid Lindgren var duktig på att berätta sagor, men räkna kunde hon inte. Astrid slog då tillbaka och sa likadant om Sträng: berätta sagor kunde han nog, men se räkna, det dög han inte till.
Astrid Lindgren blev en övermäktig motståndare för makthavarna i den debatten. Det var knappast hennes avsikt, men hennes Pomperipossa-artiklar bidrog – tillsammans med Ingmar Bergmans avskedsbrev till Sverige, som även det publicerades i Expressen – utan tvivel till att fälla den socialdemokratiska regeringen i valet samma år. Artiklarna ledde också till att Astrid Lindgren inledde ett långvarigt medarbetarskap i Expressen.
Debatterna avlöser varandra
1980 var det dags för nästa stora politiska stridsfråga – folkomröstningen om kärnkraft. Astrid Lindgren engagerade sig med hetta och blev en av de mest kända förespråkarna för Linje 3, Nej-sidan.
Hösten 1985 gav hon sig utan att tveka in i en ny debatt – nu om svensk djurhållning. Tillsammans med veterinären Kristina Forslund skrev hon åtskilliga Expressen-artiklar som väckte människors medvetande om hur illa grisar, kor, höns och andra djur behandlades i Sverige. Ämnet låg förstås Astrid varmt om hjärtat, bondjänta som hon var. Artiklarna samlades i boken Min ko vill ha roligt (1990).
När Astrid Lindgren fyllde åttio år fick hon en ny djurskyddslag i present av dåvarande statsministern Ingvar Carlsson. Lagen blev kallad för Lex Lindgren, men när den till sist blev verklighet hade den urholkats på flera viktiga punkter. “Är det meningen att jag ska vara smickrad över att få denna i sitt nuvarande skick menlösa lag uppkallad efter mej?” undrade Astrid i en debattartikel i mars 1988.
Lagen tog aldrig tag i de verkligt stora problemen med den hårt drivna produktionen av nötkött och slaktsvin samt själva slakten, menade Astrid. “Det var fisigt. Att lova en särskild födelsedagspresent och sen ta tillbaka hälften”, kommenterade hon det hela efteråt.
Oslagbar opinionsbildare
Många människor och organisationer har genom åren sökt Astrid Lindgrens stöd för att driva kampanj och opinion i olika frågor. Det visar på den kraft som utgick från henne under hennes levnad. Som offentlig opinionsbildare var hon oslagbar, men det finns även åtskilliga exempel på hur hon i det tysta stöttade och hjälpte enskilda att få sin rätt i en orättvis värld.
Genom Astrid Lindgrens hela gärning finns en orubblig och konsekvent linje: kampen för alla barns rätt till trygghet och kärlek. Denna hållning genomsyrar nära nog hela hennes produktion.
När Astrid fick de tyska bokhandlarnas fredspris 1978, formulerade hon sitt tacktal till en stark uppmaning: “Aldrig våld!”
I talet, som är brännande aktuellt än i dag, riktar hon sig med hetta mot våld, aga och förtryckande uppfostringsmetoder. I Tyskland var talet mycket kontroversiellt. Först när Astrid hotade med att inte ta emot priset alls, fick hon tillåtelse att hålla talet vid prisceremonin. Året därpå blev barnaga förbjudet i lag i Sverige.
