Lär känna figurerna ännu bättre
Här kan du läsa mer om bakgrunderna till personerna och figurerna i Astrid Lindgrens böcker och filmer. Om hur Karlsson på taket från början hette Herr Liljonkvast eller hur Astrid fick inspirationen till ljuset i Nangijala.
”Det är som gäddor i en fisksump som det gäller att håva upp”, sa Astrid Lindgren om hur hon använt händelser, människor – och inte minst hennes intensiva känsla för naturen – från sin barndom när hon skrev sina böcker. “Så gör nog författare för det mesta när de skriver; sen lägger de till och skapar nytt precis som det passar”.
För Astrids del finns många av de här minnena och bakgrunden till hur karaktärerna i böckerna kom till dokumenterade. Ofta har det varit namnet som kom först, ett namn som Pippi Långstrump eller Emil i Lönneberga. Men lika viktiga är människorna och miljöerna runt Astrid, hon har själv sagt att det är sin egen barndom hon berättat om.
På Näs fanns gott om vuxna förebilder för barn bland drängar och pigor, tvättgummor och kogubbar. De blev, trots att de var tjänstefolk, som medlemmar i familjen och var en viktig del av vardagenför barnen på Näs. Lina och Alfred i Katthult, Agda i Bullerbyn och Alva hos Madicken har alla lånat drag från pigor och drängar på Näs. Astrid har själv berättat hur barnen spelade pigorna spratt, tjuvläste deras kärleksbrev och störde deras sällsynta kärleksmöten.
Ida i Liljerum och Marie i Vendladal var hjälpgummor som Astrid och hennes syskon gärna hälsade på. Då kunde det hända att de blev bjudna på stekta äpplen och fick lyssna till sorgliga visor – den sorgligaste var Jesu järnväg till himmelen som sedan Linus-Ida får sjunga för Madicken och som får Madicken att gråta – eller höra hemska historier om spöken och mylingar, precis som de som Krösa-Maja långt senare berättade för Emil och Ida i Emilböckerna.
Till livet på landet i början av seklet hörde också luffarna. Tusentals hemlösa vandrade på Sveriges landsvägar och hankade sig fram på vedhuggning och tiggeri. I Rasmus på luffen slår Rasmus följe med Paradis-Oskar. Kanske fanns de tecken som Paradis-Oskar ristade in för att tala om för den som kom efter om det var lönt att gå in i gården också på Näs; där kunde luffarna alltid räkna med en sovplats och något att äta.
