De första berättelserna
Astrid var 13 år när hon fick sin första berättelse publicerad. Uppsatsen hette ”På vår gård” och trycktes i Vimmerby Tidning.
På vår gård
Det är en vacker augustimorgon. Solen har just gått upp, och astrarna, vilka växa på ett land mitt på gården, börja resa sina daggtyngda huvuden. Det är så tyst, så tyst på gården. Inte en människa syns till. Jo vänta, där komma ju ett par småflickor, livligt språkande med varandra.
Om du är riktigt tyst, kan du höra deras roliga småprat. “Hör du, Inga”, säger den ena, som i handen håller en död råtta, “vi ska ta´ å gräva en grav åt det här kräket, å se´n ska vi leka begravning, tycker du inte det?” Förslaget omfattades med stor förtjusning, Inga sprang efter en liten spade och började gräva. När hon grävt en stund, upplyste Maja, att hon också ville pröva sina krafter. Men detta förslag behagade inte Inga, utan hon fortsatte oförtrutet att gräva. Då blev Maja rasande och utbrast: “Om inte jag kan få försöka lite, så kan jag gärna ta´ min råtta och gå hem.”
“Ja, men så gräv då, men låt de´ gå undan, för här kan vi inte stå hela da´n!” inföll Inga hastigt. Så fort graven var färdig, insveptes råttan i en mycket smutsig näsduk, lades ner i graven, och begravningshögtidligheterna började. Allvarliga och tysta stodo de små, och Maja klämde t.o.m. fram en tår för anständighetens skull. Då log solen, och astrarna böjde sig viskande mot varandra. Eller kanske var det bara vinden, som böjde deras huvuden tillsammans.
Solen stod mitt på himlavalvet. Det var så varmt på gården. Maja och Inga hade för länge sedan gått därifrån, och där fanns ingen annan än en katt, som låg och spann i solskenet. Ja, insekterna förstås! De flögo i hundratal omkring och uppfyllde luften med sitt surr. Så förflöt dagen, och det började skymma. Men då blev det liv, det vill jag lova. Gården uppfylldes med en massa barn, som skrattande sprungo om varandra. Där var prästens barn och statarens barn, trädgårdsmästarens barn och arrendatorns barn. “Vad ska´ vi leka, vad ska vi leka?” hördes det.
“Ja, vad, kurragömma kanhända?”
“Usch nej, det ha vi lekt så många gånger!”
“Nå, men sistan då!”
“Nej, jag vet, jag vet!”
“Vad då, vad då?” ropa ivriga röster.
“Frilopp!”
“Ja, kör till för det då!” skrika alla. Snart är leken i full gång och till slut börjar man träta.
“Va´ var det jag sa”, säger en flicka.
“Åh, du sa´ ingenting, å´ hör se´n” avbryter en annan.
“Vi leker någe´ annat.”
“Ja, de´ tycker jag me´.”
“Nej, vet ni, yttrar sig någon, vi går hem och
lägger oss allihopa, tycker ja´.”
“Ja, det gör vi!”
“Ja, det börjar kännas så kallt. God natt me´er,
hela surven!”
“God natt, sov gott!”
Det var då som man började kalla henne för Vimmerbys Selma Lagerlöf och Astrid bestämde sig för att någon författare, det skulle hon i alla fall inte bli.
Men hon fortsatte att skriva berättelser i skolan. Hennes uppsats vid realexamen hette “Om klosterfolkets verksamhet under medeltiden” och redan då kunde man ana hennes sinne för humor.
“En sak som nunnorna använde mycket tid till, var handarbete. De broderade konstfärdiga altardukar, knypplade spetsar, sydde kläder och mycket annat. De voro otroligt skickliga och jag tror, att om nunnorna fått gifta sig, vilket inte var fallet, de skulle fått en härlig utstyrsel.”
