Inspiratör och förebild?

För att möjligen något kunna ringa in var och hur Astrid Lindgrens berättartekniker konkret påverkat andra författare, enligt dem själva eller andra, studerade jag i ett par veckor mängder av tidningsklipp och läste igenom samtliga utgåvor av Bibliotekstjänsts serie Författare och illustratörer för barn och ungdom för att söka exempel på dels hur författare och illustratörer själva beskrivit Astrid Lindgrens påverkan på dem och dels hur Astrid Lindgrens påverkan beskrivits i analyser av välkända författarskap. Resultatet förvånade mig. Många, många nämner Astrid Lindgrens namn som allmän inspiratör, men få anger konkreta exempel på hur deras berättarteknik påverkats, och i analyserna finns få påtagliga exempel på att skribenterna funnit tydliga influenser av den svenska barnlitteraturens drottning.

Med Astrid Lindgren fick Sverige en barnlitteratur som mer placerar barnets behov, upplevelser och rättigheter i fokus än den uppfostrande, normöverförande funktion man tidigare sett. Visserligen finns det senare perspektivet ännu kvar, men Astrid Lindgren banade väg för något nytt tillsammans med andra författare som Lennart Hellsing och Tove Jansson. Astrid Lindgren var emellertid inte unik bara på grund av sin förmåga att gestalta barndomens yttre och inre landskap. Hon använde sig av många olika formgenrer på ett sätt som inte någon annan författare med framgång gjort i svensk barn- och ungdomslitteratur.

Naturligtvis var det i vissa avseenden bekymmersamt för Lindgrens skrivande kolleger att verka i skuggan av denna gigant även om hon i första hand var en inspiratör och banbrytare. Också idag finns författare som påpekar hur Astrid Lindgrens verk ännu är måttstock för kvalitet och intensitet. Författaren och konstnären Gunilla Bergström citeras i Ordfront magasin, 5 maj 2004: ”Att det inte finns så många kavata flickor i svensk barnlitteratur, tror jag beror på arvet efter Pippi Långstrump. För hur man än gör och vad man än skriver, så kommer det att jämföras med Pippi. Det blir en hämsko.” I ett samtal med mig i januari 2009 kommenterade Gunilla Bergström detta och menade att det fortfarande är så och att det förmodligen är en orsak till att det ännu är förhållandevis ont om Pippi-liknande flickor i barnlitteraturen.

Astrid Lindgrens förmåga att med respekt förhålla sig respektlöst till skilda typer av berättelser saknas till del idag. Författare har en tendens att stanna i den berättarform som de börjat i eller funnit mest lukrativ. Lindgrens respektlöshet visar sig också i förmågan att i egna texter återanvända scener och motiv, vilket naturligtvis kan ha haft en befriande inverkan på kollegernas skrivförmåga. Det är inte bara på Saltkråkan man har för vana att lyfta matbordet vid måltidens början och det är inte bara Lottas pappa som vädjar till sin dotter att flytta hem.

En författare som debuterade året efter Astrid Lindgren var Sven Wernström, som kom med sin första bok 1945. Då hade Wernström ännu inte funnit sin identitet som författare men på 1960-talet blev han, som den kanske mest radikale samhällsdebattören inom barn- och ungdomslitteraturen, något av en motpol mot Astrid Lindgren. Detta är inte tillfället att inventera det fåtal substantiellt kritiska röster som förekommit kring Astrid Lindgrens författarskap, och av vilka en är Sven Wernströms, men jag vill ändå redovisa ett aktuellt inlägg som Carl Johan De Geer gör i sin självbiografi Jakten mot Nollpunkten (Albert Bonniers förlag 2008): ”Nu tror ni kanske att jag menar att innehållet i Kalle Anka-tidningarna är av dålig kvalitet. Så är det inte. Innehållet är bra, ibland mycket bra./…/Jag är nöjd med att mina barn har läst dem istället för inskränkta Astrid Lindgren- och Gösta Knutsson-historier. Moraliskt tjafs där bovar straffas och de goda triumferar. Kalle Anka är bättre.”

Harry Kullman torde ha inspirerats av Astrid Lindgren vad gäller inledningsmeningar och de tävlar kanske ännu om vem som skrivit den bästa. Harry Kullman skriver visserligen i Barn och Kultur 5:1971: ”Jag anser nog fortfarande att det är en förtjänst om en barnboksförfattare börjar sin bok så spännande som möjligt för att fånga den unge läsarens intresse. Skattkammaröns inledning brukar framhållas som idealmönster. /…/ Min favoritinledning står dock Astrid Lindgrens mästerdetektiv för, när han filosoferar över såret på sin tumme: – Blod! Inget tvivel om den saken!”

Att ”skriva i Astrid Lindgrens anda”, vad innebär det? Juryn för Astrid Lindgren Memorial Award har att svara på det, men möjligen kan man skönja hur Astrid Lindgren påverkat andra och yngre författare samt hur hennes ”anda” ser ut genom att studera vilka författare och illustratörer som fått det av Rabén & Sjögren instiftade Astrid Lindgren-priset som delades ut första gången 1967 i samband med Lindgrens sextioårsdag.

Åke Holmberg var den förste mottagaren och att det förekom utbyte av idéer och samtal om litteratur mellan Lindgren och Holmberg torde vara säkert och i samband med Åke Holmbergs död hösten 1991 hyllade Astrid Lindgren sin kollega. Böckerna om Gritt och Fröken Tulpan beskrevs av Lindgren som ”något nytt för den s k flickboken” i en nekrolog publicerad den 14 september 1991. Astrid Lindgren hade själv skrivit i genren och Holmbergs talrika besök på förlaget och hans omvittnat bestämda uppfattning om texternas utformning bör gissningsvis ha påverkat Astrid Lindgren men säkerligen också omvänt.

Hans Peterson fick Astrid Lindgren-priset redan 1971. Han har påpekat att Astrid Lindgren alltid betytt mycket för barnboken och att hennes framgångar riktat uppmärksamheten mot barnboken. Emellertid reagerade Hans Peterson i mitten av 1950-talet på vad han benämnde som sagoskimmer och idyll i barnboken. Astrid Lindgrens böcker om barnen i Bullerbyn och Edith Unnerstads böcker om Pip-Larsson var Hans Petersons främsta exempel på detta och med boken Magnus och ekorrungen (Rabén & Sjögren, 1956) manifesterade han sin önskan att ge barnlitteraturen en mer realistisk inriktning – på det förlag där Astrid Lindgren själv ansvarade för utgivningen. Naturligtvist är också detta exempel på den inspirerande kraft och det inflytande Astrid Lindgrens författarskap haft.

Viveca Lärn tilldelades Astrid Lindgren-priset 1995 och 13 år senare i Vimmerby Tidning den 18 november 2008 sa hon att priset var avgörande för henne, men också att hon inte inspirerats konkret av Astrid Lindgren: ”Inte direkt, och inte medvetet. Mera kanske av själva atmosfären – när jag var barn lekte jag ofta att jag var Kalle Blomkvist och så har jag ju läst för mina barn. Däremot har Astrid Lindgren varit väldigt viktig för barnboken.” I Kalmartidningen Nyheter (6/11-08) sa hon även att Astrid Lindgrens ”betydelse för andra barnboksförfattare inte kan överskattas”.

Barbro Lindgren har flera gånger betonat hur mycket Astrid Lindgren betytt för hennes författarskap och då Barbro Lindgren 1991 fick Litteraturfrämjandets stora pris sa hon: ”Jag har trakasserat Astrid med mina manus sedan jag var liten. Och fått råd som jag senare följde till punkt och pricka.”

Den tyska forskaren Bettina Kümmerling-Meibauer skriver i Svenska barnboksinstitutets tidskrift Barnboken (1994:2) mycket intressant om hur Peter Pohl påverkats av Astrid Lindgrens Pippi Långstrump i boken Janne, min vän (AWE/Gebers, 1985): ”Min utgångspunkt är jag-berättaren Krilles jämförelse mellan Janne och barnboksfiguren Pippi Långstrump, som förekommer tre gånger i boken. /…/Vid första och andra jämförelsen grundar sig kongruensen mellan Pippi och Janne bara på deras utseende: rött hår, fräknar, vita tänder och påfallande kläder. Vid tredje jämförelsen faller ytterligare likheter mellan Pippi och Janne Krille i ögonen, t ex föräldralöshet, hemlighetsfull härkomst och framför allt deras önskan att inte bli vuxna. /…/ Dessa egenskaper leder oss till motivet ”det främmande barnet”, som Pohl har övertagit från Lindgren.”

Bettina Kümmerling-Meibauer påtalar också hur Peter Pohl i slutet av Janne, min vän ”kritiserar föreställningen om en fantastisk värld, så som den förekommer hos Lindgren /…/ Han erbjuder realistiska förklaringar till uppenbarligen övernaturliga händelser.”

Hon menar avslutningsvis att Peter Pohl haft Astrid Lindgren som förebild men att hans text är betydligt mer än en variation på hennes tema. Också den svenska forskaren Ulla Lundqvist har diskuterat intertextualiteten mellan Lindgrens och Pohls böcker. Peter Pohl fick Astrid Lindgren-priset 1995. I de klipp jag studerat kommenterar inte Pohl huruvida Lindgren påverkat honom eller ej.

Moni Nilsson tillhör de författare vars förhållningssätt tydligt kan inordnas i begreppet ”Astrid Lindgrens anda”. I ett samtal jag hade med henne på Bok & Bibliotek 2001 sa hon att allt handlar om empati. Nilsson använde uttrycket ”en bevarad öppen korridor till den egna kärleksfulla barndomen som möjliggör att man kan identifiera sig med barn, åtminstone minnas hur det var att vara barn”. Moni Nilssons ambition är att ständigt vara lojal med barnet. I boken Tsatsiki och morsan (Natur och Kultur, 1995) skildras en kvinna, huvudpersonens mor, så som man kan föreställa sig att Pippi Långstrump skulle ha agerat om hon blivit vuxen och 1995 haft en son i skolan. Efter konstens alla regler skäller hon ut rektorn för skolan eftersom hon menar att den som har makt och inte använder den för att skydda utsatta barn mot andras övergrepp är en veritabel lort, dock utan att använda just det epitetet.

Ulf Stark är kanske den författare som oftast omnämns som den mest besläktade med Astrid Lindgrens författarskap, men han förknippas lika ofta med Barbro Lindgrens milt absurda texter. Ulf Stark fick av ICA-Kuriren (1989:4) frågan när han tänker börja skriva vuxenböcker. (Det har han faktiskt gjort, även om nästan alla glömt det.) Ulf Stark svarade genom att hänvisa till Astrid Lindgren: ”Nej, varför då? Vad jag vet har ingen frågat Astrid Lindgren när hon ska börja skriva vuxenböcker.”

Ulf Stark har berättat att han älskade Rasmus på luffen när han var liten och det finns åtminstone en vandring i Starks produktion som minner om luffarens vagabonderi, om än en mycket kort sådan, i novellsamlingen Inget trams eller farväl Stureby (Bonnier Carlsen, 1997). I Sigtunabygden-Märsta Tidning beskrev han den 19/4 2001 varför han fängslades av Rasmus på luffen: ”/…/ inte i första hand för spänningen i historien med bovar och stölder. Jag läste sånt som gav näring åt min inbillningskraft. När jag läste Rasmus på luffen fascinerades jag av den långa vandringen, doften av timjan och landsvägens ensamhet.”

Eljest berättar Ulf Stark gärna om hur Astrid Lindgren somnade då han höll tal till henne på 90-årsdagen. Den påverkan bearbetar Ulf Stark ännu idag och visst finns drag av Astrid Lindgrens genialitet i delar av Ulf Starks produktion.

1999 fick Per Nilsson Astrid Lindgren-priset och han berättade då att han själv fick Lindgrens böcker lästa för sig då han var liten och att han läst hennes böcker för sina egna barn. Det torde vara en ren tillfällighet att Per Nilsson i Korpens sång (Rabén & Sjögren, 1994) inleder varje kapitel med en kort resumé på samma sätt som Astrid Lindgren (och många andra) gör i böckerna om Emil i Lönneberga. Någon påtaglig påverkan av Astrid Lindgren har, såvitt jag funnit, inte Per Nilsson själv påtalat. Dock syns i prisjuryns motivering att man noterat inslag i Per Nilssons författarskap som påminner om Lindgrens:

”Per Nilsson är en författare som sinnligt och ömsint fångar de ungas verklighet på kornet. Han är en bokens regissör, som skapar spännande scener med finurliga berättargrepp. I Per Nilssons texter ryms marknadsgyckel och allvar, sorg och glädje, fantasi och verklighet i en skön blandning som angår läsaren. Han gör oss i högsta grad delaktiga och han har tillit till läsaren och tillit till det som styr hela tillvaron. Dessutom är det roligt att läsa hans böcker, för berättelserna tar oväntade vändningar som får läsaren att le och häpna. Någon har sagt att ‘om böcker i allmänhet är julafton så är varje ny bok av Per Nilsson som ett millennieskifte!‘”

Byter man pronomen i texten handlar det om Astrid Lindgren. Närmare än så kan man kanske inte beskriva det som är att skriva i Astrid Lindgrens anda.

Också Stefan Casta minns värmen som han tyckte fanns i Astrid Lindgrens böcker då han var liten. Han slukade böckerna om Kalle Blomkvist och han har barnen i Bullerby-böckerna som favoritfigurer i Lindgrens författarskap, sa han i samband med att han mottog Astrid Lindgren-priset 2002.

Lena Andersson och Pernilla Stalfelt är andra välkända kreatörer som mottagit priset och trots att de representerar diametralt motsatta bildtraditioner finns element från Astrid Lindgrens stil och ton. Intresset för naturen i Anderssons fall och den raka, tvärsäkra, ibland provocerande humorn hos Stalfelt.

Då Rose Lagercrantz fick Expressens barnbokspris Heffaklumpen sa hon i Expressen 16/12-88): ”I mitt hem lästes inte så mycket böcker, men så kom Pippi! Gud signe henne! Hon var min räddning som barn. Inte för att hon är så stark, utan för att hon är en sådan underbar lärarinna för Tommy och Annika. Hon lär dem att vara lite modiga. Hon har ett genialt sätt att hantera dumheten på. Jag har aldrig hållit i ett lamm. Men jag har en stark upplevelse av att ha gjort det. Lisa i Bullerbyn som matar en döende lammunge med nappflaska. Jag var med om det. Det var så starkt i mig att jag nästan haft en barndom i Småland.”

Rose Lagercrantz har i flera andra intervjuer betonat vilken inverkan Astrid Lindgrens böcker hade på henne och Lagercrantz kan inlemmas i gruppen av svenska författare som med toner i texten och lojaliteten med barnet bidrar till att Astrid Lindgrens författarskap lever vidare också långt bortom hennes egna rader. Det kommer dock att dröja ytterligare någon tid innan någon presenterar en avhandling om de lindgrenskt narratologiska avtrycken i nyutgiven svensk barn- och ungdomslitteratur.

Jan Hansson
Chef för Svenska barnboksinstitutet

Astrid mottar 1971 Svenska Akademiens guldmedalj. © Jan Wirén, ScanpixPersonalfest 1959. Astrid tillsammans med Ann Mari Falk och Lennart Hellsing. © Anna Riwkin-Brick/ Moderna MuseetSiv Widerberg tar emot Astrid Lindgren- priset 1983, © Jan Collsiöö, ScanpixAstrid tillsammans med Fritjof Nilsson Piraten och Olle Holmberg. © Dagens Bild